det betyder i sin tur också att de timmar man faktiskt får göra vad man vill, blir guldvärda. Nu: alla tre flickor ligger i sina sängar och lugnet infinner sig.
Min man kom hem en halv timme för att kunna träffa flickorna alls idag och åkte, dem ovetandes, till jobbet nu igen. Alltså det här livet. Tack och lov är inte det här vår vardag.
Jag vet ingenting om livet just nu. Vet ingenting om vad hösten kommer att betyda med tanke på jobb, dagisplatser och föräldraledighet; det som till stor del ändå påverkar vardagen. Det är skrämmande och spännande. Ibland håller jag på att gå i bitar av tristess samtidigt som jag fasar för vardagsmornar när man serverar gröt till barn som inte förstår att vi har bråttom för att vi ska till jobbet. Det där med att stå och skrika i tamburen för att de inte drar på sig skorna tillräckligt snabbt. Det där då man pustar ut på fredag eftermiddag för nu börjar livet som pågår till söndag kväll när man får ont i magen.
Barn kan inte skynda. Lika lite som de kommer ihåg att i vissa situationer viska. Det finns inte i deras system.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar