Edith hade för en gångs skull svårt att somna i kväll. Hon skulle absolut ha en pyjamas som var plaskblöt och det går ju inte. Hon låg och gnölade och grinade och fejkgrät och vi lät henne. Jag fönade håret, oljade in vårt matbord och gick upp. Det var tyst nu och jag trodde att hon hade somnat. Så hör jag en röst:

- Mamma? Jag är trött, men jag kan inte sova.

Jag går in till henne och säger att vi ju också glömt att sjunga i kväll. Vi sjunger så gott som varje kväll Du omsluter mig på alla sidor och Du håller mig i Din hand. Edith kan rörelserna, dem har hon lärt sig på Kyrkans barntimme. Vi sjunger både en och två gånger, sen säger Edith att visst är det konstigt, att Gud är så stor att han kan hålla vuxna människor i sin hand? Och universum, det tar aldrig slut. Vi funderar över det en stund och sen konstaterar Edith lite bistert att då kommer man ju heller aldrig därifrån. Nej, det gör man ju kanske inte, men det finns ju mycket roligt man kan göra när man bor på jorden. Som att cykla. Edith kommer på mer roligheter; simma, åka till Leos Lekland och vara med kompisar.

Vi har ett moment, jag och Edith. Hon är det finaste som finns när hon sitter och kommer på roliga saker att göra på jorden.

Jag säger att nu ska jag tvätta hennes pyjamas, god natt, sov så gott och vi ses imorgon. Jag går ner, lägger i lite tvätt i maskinen och går upp. Och flickan har somnat.