Innan vi var i kafeterian på färjan var jag riktigt arg och hade ont i axeln för att jag hade burit så konstigt och så tungt på bildäck. Jag kände mig som boskap när jag tänker på hur vi färdades av och an på bildäck (med tre barn) för att hitta en väg upp, eftersom den vanliga vägen var blockerad. Oacceptabelt.
I kafeterian frågar jag, av största nyfikenhet, hur vi ska ta oss till vår bil när vi kommer i land. Att det nämligen står en oljetunna i vägen för trappan. Det vet ingen i kafeterian (när jag arbetade i kassan fick jag lära mig att det finns inget svar som heter "jag vet inte" [fast ibland sa jag det på finska]. Man ska ta reda på).
Men vi tog oss tillbaka till bilen när det begav sig. Före det somnade Edith och Astrid i sina sovsäckar under ett bord i kafeterian. Inga under ett annat. Ändå bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar